Förord

Var allt i själva verket den där Evas fel? Hon som bet i den förbjudna frukten i Edens lustgård och väckte Guds vrede så till den grad att den allsmäktige läxade upp och straffade synderskan och alla kommande kvinnor i all evighet.

Så åkte vi oskyldiga själar som aldrig pallat äpplen i lustgårdar på en kollektiv bestraffning och får navigera genom ett liv av lidande. Från ägglossningar och menstruationer till graviditeter, foglossningar och förlossningar, mjölkstockningar och preventivmedels diverse biverkningar… och precis när man trodde att eländet skulle vara över så kröns kvinnokroppen med, trumvirvel, klimakteriet! Sånt ligger jag och tänker på i vargtimmen när sömnen vägrar belägra och befria mig. Varför i hela friden måste myriader kvinnor genom historien och världen över genomlida klimakteriet just när vi står på toppen av vår kapacitet och kompetens?  

Där är jag nu. I den ack så förvirrande fasen som väcker mig om nätterna och får mig att googla på klimakteriesymptom på alla språk jag behärskar. Och allt är givetvis rena grekiskan – mitt modersmål- som gett namn åt faserna -peri- och meno-, och postmenopaus - klimakteriet. Det sista betyder just den kritiska tidsperioden – om nu någon har kunnat missta sig. Kritisk i ordets alla bemärkelser. Om det är till någon tröst är det inte bara vi kvinnor som drabbas utan begreppet finner tydligen bäring även i frukternas värld. Tillbaka till Eva och äpplet i Edens lustgård. Ett äpples klimakterium nämligen ”sammanfaller med den tid då den mogna fruktens konsistens och arom utvecklas” säger Elisabeth Skog i SR-programmet OBS, och jag gläds åt att jag och mina synkroniserade systrar och äpplen numera mognat till perfektion. Klimakteriet borde därmed firas med jubel och fanfarer tänker jag samtidigt som jag känner en viss genans när jag skriver. Det känns lite pinsamt och privat precis som allt annat som berör kvinnokroppens mysterier. Mest motbjudande är det nog att tvingas tillstå att åren gått och att jag uppnått övergångsåldern som leder raka spåret till döden. Ty här finns inga ägg kvar att befrukta.   

I en värld som avgudar och värdesätter ungdomlig skönhet och feminin fruktbarhet är det inte konstigt att många kvinnor uthärdar klimakteriet i tystnad. Märkligt kan tyckas med tanke på att halva jordens befolkning, vi som faktiskt föder den här världen, drabbas av klimakteriets konsekvenser. 

Själv söker jag frenetiskt efter lösning och lindring för en vardag som präglas av en lynnig väderleksrapport med allt från hjärndimma till plötsliga värmeböljor följda av lättare skurar som sipprar ur varenda por innan ett uppfriskande uppehåll infinner sig. Jag som inte ens svettades när jag sparrades i kampsportslokaler blir bitvis alldeles glansig i ansiktet av att bara stå still - utan minsta ansträngning. Klimakteriet är också ett klimathot i mikroformat som sällan adresseras i medier. Många talar om den globala uppvärmningen men färre om den personliga och hur den kan hanteras.  

"Både min temperatur och mitt temperament verkar vara temporärt ur funktion"

Vallningarna får mig att kasta av mig täcket för att en stund senare känna hur svettpärlorna fryser till en skimrande hinna över kroppen. Och så där håller jag på – på och av, av och på med filtar, strumpor och kläder. När jag senast stod på en scen fick jag en sådan vallning att jag trodde att jag skulle smälta tills en vänlig man vid boksigneringen smög fram och erbjöd mig en vindpinad solfjäder. ”Det är min frus. Hon har samma problem” viskade han. Sedan dess går jag runt som en överhettad diva med den främmande mannens frus solfjäder som jag viftar så ivrigt att jag skulle kunna orsaka en orkan. Ibland känner jag mig bara som Carola när hon sjunger ”Fångad av en stormvind” med håret flaxande i en vindmaskin.    

”Tänk på is. Det gör de kinesiska kvinnorna och klarar klimakteriet” råder min mor.  Varenda dag tänker jag på is och de kinesiska kvinnorna som inte kommer till min undsättning. Min mamma skakar mest på huvudet när jag beklagar mig och rycker på axlarna när jag frågar om hennes erfarenhet. Klimakteriet var hennes minsta problem. En ensamstående trebarnsmamma som slet i lågavlönade yrken hade varken lyxen att känna efter eller tiden och möjligheten att söka vård för sina symptom.   

Värst är ändå den smygande dödsångesten och den allmänna nedstämdheten som väser att allt är över när jag vrider och vänder mig om nätterna. Hjärndimman får mig att gå vilse, glömma det jag borde minnas och tvivla på allt jag kan. Min bullshit-radar som nu verkar ha nått sin klimax dissekerar allt och alla med tvivelaktig inverkan i mitt liv. Kanske är det min menopaus som infört nolltolerans mot allt det som rimmar falskt och fejkat.   

”Det är inte du som är bitter, det är dina hormoner”, tröstar min ryska läkarväninna Ludmilla. Jag ringer mina systrar och ber om tips och råd och specialiserade läkare. Någon tipsar om cocktails av läkemedel som kan behövas under övergångsåldern för att jag tydligen behöver glömma att jag ska dö och minnas att jag ska leva. Någon rekommenderar sömnterapi för att jag ska slippa kolla klockan som vore den en tickande bomb som snart kommer brisera.

”Det är inte du som är bitter, det är dina hormoner”

En läkare frågar: Vad har ni för ärftliga sjukdomar i släkten? Jag ser ut som ett blankt blad eftersom mina förmödrar aldrig hade tillgång till vård. De dog i krig, på flykt, av ren och skär utmattning utan diagnoser eller anamneser. Vi är många som saknar kunskap om våra anlag vilket försvårar valen av rätt medicinering. Läkaren föreslår en kombination av plåster och piller och jag tycker allt verkar krångligt. En annan skriver ut andra mediciner och säger att jag nu kommer sluta tappa både håret och humöret.   

“Du kommer dö!” utbrister en hälsoguruyoga-väninna när hon får höra om de receptbelagda medicinerna. Hon varnar mig för den ena biverkningen efter den andra och jag står som en åsna mellan två hötappar – riskera biverkningar eller lida mig igenom ovisst antal år innan den sista vilan?”  

Förutom all research nattetid med påföljande läkarbesök, blodprov och undersökningar har jag införskaffat alla tänkbara vitaminer, örter och mineraler och testat husmorsknep och healingbehandlingar för att harmonisera hormonerna. Ännu har inget Eureka-moment infunnit sig. Denna klimakteriestinna klagovisa är fortfarande ett rop på hjälp och bot och bättring. Det enda jag med säkerhet vet är att vi behöver fokusera mera på kvinnohälsa och avsätta resurser för att hjälpa kvinnor världen över – även dem som saknar förutsättningar - att hitta rätt i vårdlabyrinten. Inspireras av Storbritannien och Partille Kommun som uppgraderat klimakteriet till en folkhälsofråga och satsar därefter.   

Vi behöver prata, utbyta råd och rön för att normalisera och facilitera en övergångsfas som faktiskt går över. Egentligen borde vi kanske rentav ställa till med en stor fest för att fira frigörelsen från PMS, månatliga blödningar, oönskade graviditeter, aborter och preventivmedel. Vi borde omfamna fasen som kommer med en senkommen men välbehövlig no time for bullshit-attityd. Hoppas läsningen av Klimakteriekapitlet kan bidra till att skingra dimmorna och lindra smärtorna och hjälpa oss att minnas att övergångsåldern är övergående. Vi ses på andra sidan.   

Alexandra Pascalidou 

Journalist, författare, dramatiker och ordförande UN Women Sverige